[ #098 - Jag kammar Elvis ]
_____________________________________________________________________
Jag kammar Elvis
Jag kammar Elvisluggen �t ett annat h�ll numer. Det enkla och spegelv�nda
b�rjar bli tr�ttsamt och kanske har f�r�ndringen varit p� g�ng en l�ngre
tid. En del av de arml�sa och dr�glande kommer givetvis att protestera, men
varken handikapp eller d�liga t�nder har n�gonsin tilltalat mig. Det �r
d�rf�r helt utan d�ligt samvete som jag nu l�gger min lugg till v�nster.
Det h�nder, givetvis, att de m�nniskor jag n�rsynt ignorerar l�gger m�rke
till mig. De h�lsar och bugar och bockar. Sensp�nd och l�tt fr�sande ur
baken kan jag �nd�, om det k�nns r�tt, vara mig sj�lv tillbaka.
Renlig och okamratlig blir s�rskorporna precis lika v�nligt inst�lld till
mig som kvinnor �r f�r dig. Tar jag mig m�jligen f�r stora friheter n�r jag
�ven definierar din v�nskap?
Han l�gger ut snusen och �r pl�tsligt tredje person. Orga.
Det lutar sig fram och �r inte l�ngre sig sj�lv. Munnen �ppnas och en
genomskinlig str�le av saliv rinner utf�r hans v�nstra mungipa. Det fysiska
och fullkomligt motbjudande k�nns m�nga g�nger som den enda godtagbara,
verkliga, motvikten till vardagen.
Se d�r! En tanke; "God prosaproduktion, m�ste - per definition - vara
provocerande och opassande". Det st�mmer �nd� inte.
Han kan faktiskt inte med att vara mycket mer av sig sj�lv. Tr�tta
fingrar som inte ens orkar dra de f� onaniska dragen p� l�rdagskv�llen.
Isolering och fj�rmande, enormt. Bort fr�n kvinnorna som st�nar och tjuter,
h�rligt br�stv�rtigt liggandes - gnyendes. Likv�l kan den h�r ensamheten
vara nog s� destruktiv. Det finns sannerligen inte n�gon garanti f�r att
man, bara f�r att man �r ensam, inte underh�ller sig sj�lv p� ett m�rkligt -
dagenefter�ngestigt, vis.
�terigen, utanf�r och nu i allra h�gsta grad i andra eller tredje person,
lutar han sig mot tangentbordet och f�rs�ker gr�ta. K�nna n�gon slags
k�nsla. Men det finns inget. T�rarna som droppar ner mot den smutsgr�a
plasten �r lika fyllda av k�nslor som McDonalds-personalen. Elvisluggen
halkar ner i pannan. Den kniv han vanligtvis anv�nder f�r att sk�ra upp sina
pizzor i l�mplig storlek, f�r nu ett nytt anv�ndningsomr�de.
"Self-mutilation" - det finns faktiskt en vedertagen psykologisk
ben�mning p� det hela. Han �r fortfarande inte d�r. Inte n�rvarande.
Kroppen, det k�nns ju n�r matkniven dras fram och tillbaka l�ngs vaden.
Tillr�ckligt f�r att komma tillbaka blir det nog aldrig.
Han lyfter p� �verl�ppen och suger in underl�ppen bakom sina framt�nder.
L�ter luften vina fram och tillbaka genom de f�rvuxna framt�nderna.
Eeeht Ssst Eeeht... Ssst
Sm�rtan �r v�lkommen, men tillf�r inget nytt.
____________________________________________________________________________
uXu.org 2001 Av Joseph 2001 uXu.org
____________________________________________________________________________
