N�gra f� stunder av kontakt var det enda han kunde hoppas p�. Han drack
mycket. Han drack mycket f�r att slippa. Sj�lvmord var ganska ofta ett
alternativ han �verv�gde n�r han drack. Det h�nde att det skr�mde honom.
Inte s� mycket det faktum att han faktiskt funderade p� saken - snarare att
han endast gjorde det i onyktert tillst�nd. N�r han var nykter fanns det
alltid den d�r h�rda hinnan av enformighet som gjorde att han aldrig kunde
vara sig sj�lv ordentligt. M�nniskor han pratade med, interagerade med, var
n�gon mot - var okej just d�rf�r att de tillh�rde den v�rlden. Den v�rld som
aldrig hann bli suddig i konturerna. Onykterheten d�remot bj�d s�llan p�
personer av mer konkret slag.
Soli l�gger sig ner p� soffan och uth�rdar n�gra timmar.
"Man f�r inte dricka innan klockan fem."
"Man f�r inte dricka efter klockan tolv p� natten."
Kinden vilar mot soffans kr�kr�da tyg och Soli k�nner doften av en annan
man i n�sborrarna. En svettig, sur och upphetsande doft. Det �r en liten
v�rld som han lever i, inser han. Inte mycket h�nder som han egentligen inte
kan f�rutse. Ansiktsmusklerna arbetar och han grimaserar. En skrovlig hand
trevar sig in genom hans skjorta och smeker honom �ver magen. Soli sluter
mardr�mmande �gonen och d�sar till.
Telefonen ringer, givetvis. Han spritter till och lyfter telefonluren.
- Ja?
- Soli?
Han k�nde igen r�sten. Det var snart tv� �r sedan hon l�mnade honom.
- Ja.
- �r det Soli?
- Ja, s�ger jag ju.
- Det �r Maria.
- Dra �t helvete ditt j�vla sprutluder, jag har ju sagt att jag inte vill
prata med dig igen!
Han lade p� och gick tillbaka till soffan. Femtonochtrettio och
enochenhalvtimme kvar. Varf�r ringde hon nu? Tankarna malde i n�gra minuter
tills telefonen lagbundet ringde igen.
- Igen.
- Hall�?
- Vad vill du?
- Du Soli... vi m�ste prata.
- Nej det m�ste vi inte. Sist vi beh�vde prata s� slutade det med en
blackout som varade i tre m�nader.
- Jag f�rst�r det men...
- Givetvis s� f�rst�r du det. Vad �r det d�?
- Kan vi tr�ffas om n�gra timmar kanske? P� en krog, om det passar dig?
- Klockan nio vid Protru.
- D� ses vi d�r?
- Ja.
Det var n�got som inte st�mde. Hennes tonl�ge hade varit lite f�r
angel�get, meningarna lite f�r nerv�st korthuggna. HIV eller kondylom? N�got
�t det h�llet m�ste det vara. K�nsjukdomar �r en av de f� saker som kan f�
kvinnor att l�ta �dmjuka och uppriktiga per telefon, t�nkte han. B�st �nd�
att inte dricka. Om det nu skulle vara HIV s�... han funderade ett tag p�
saken. Det fanns m�nga m�nniskor som han tyckt utomordentligt illa om. De
som f�rpestat hans uppv�xt och tillvaro under de senaste tjugo �ren. I stort
sett alla av dem var honom fysiskt �verm�ktiga. Han hatade de flesta, men en
i synnerhet. Tre �r av Solis uppv�xt hade tillbringats i st�ndig skr�ck f�r
den lille jugoslaven. Snygg som f� och fullkomligt bindgalen hade han
misshandlat Soli under tre �rs tid. Om det nu skulle vara s�, d� vore
jugoslaven den f�rste att stryka med. Trots att han sedan l�nge l�mnat
h�gstadiet s� hade han �nd� inte riktigt kunnat sl�ppa f�r�dmjukelsen han
varit utsatt f�r. F�r n�gra m�nader sedan hade han p� fyllan best�llt
ritningarna till jugoslavens radhus fr�n statsbyggnadskontoret. Energiverket
och Telia hade givit honom de sista pusselbitarna. Planen var mycket enkel.
Idiots�ker. S�ker i och f�r sig bara f�r idioter, t�nkte Soli leende f�r sig
sj�lv. Men �nd�. Jugoslavens radhus var f�rsedd med fj�rrv�rme och l�g
mycket n�ra en av stamledningarna i staden. Han hade planen utt�nkt och
f�rdigskissad.
Nu �terstod bara att f� beskedet om HIV.
Kvart i nio steg han i den tomma baren och best�llde ett glas vatten. F�r
en g�ng skull s� var det viktigare att ta emot verkligheten s�som den
egentligen var �n att f� h�ra det i andra hand av bakfylleguden. Han slog
sig ned vid ett bord med sitt avslagna vatten och t�nde en cigarett.
Fortfarande l�g stanken fr�n f�reg�ende kv�ll kvar som en tjock och k�ttig
dimma i lokalen. Dansgolvet, som nu l�g tomt och endast pryddes av en
handfull fimpar, hade f�r inte s� l�nge sedan varit fyllt av de andra. De
som l�g med varandra. Han blundade och f�rde vattenglaset mot sina l�ppar.
- Hejsan Soli, det var minsann inte ig�r!
Hon var lika r�dh�rigt vacker som han mindes henne.
- H�rn�s...
Han kom av sig och var tvungen att blunda n�gra sekunder innan han ins�g
att munnen pratade mer �n hans hj�rna gjorde.
- Sl� dig ner Maria, bjud mig g�rna p� n�gonting.
(Skadest�nd, vad annars.)
- Vad s�ger du?
- Gl�m det.
Han vinkade till sig servit�ren och bad om tv� stora stark�l.
- Nej Soli, jag kan inte dricka, det f�r bli en vichyvatten f�r mig.
- Det vet jag v�l att du inte kan dricka. Men du kan v�l g�ra dig till
litegrand, log han.
- P� ett s�tt s� �r det det som vi beh�ver prata om.
Levern signalerar att den �r redo.
- Jas�?
- Du �r far, Soli.
- Till vad?
- Johannes, ett och ett halvt �r.
Fl�ckiga minnen av faderskap och svek fladdrade f�rbi. Soli b�rjade
f�rst� och omv�rlden tonades barmh�rtigt ner. Han mindes hur hon gav honom
en blick fylld av f�rakt n�r han gav sitt VISA - kort till kyparen och bad
om fyra deciliter vodka. F�rg till gr�tt till svart. En f�rf�rlig och
oformlig massa av spya och v�ld lade sig mellan reptilhj�rnan och
hj�rnbarken. D�dslig och borttynande. F�raktat f�rsvinnande.
Han �terf�ds i en sjukhuskorridor. Han k�nner p� sig sj�lv. Det hela �r
tacksamt mycket mer overkligt �n att han blivit far. Det mesta sitter kvar,
men en halv framtand �r borta. Han sitter lutad mot kulvertens sjuttiotals-
sjuka v�gg med ena handen krampaktigt gripande kring en burk stark�l.
Framtanden. Kanterna �r vassa n�r han k�nner efter med tummen. N�r han tar
ut tummen ur sin mun ser han att den �r r�d av blod. N�got, f�rutom tanden,
har g�tt s�nder. Han sl�r sig ett par g�nger i nacken och reser sig upp.
Kulverten �r tyst och luktar mer av Soli �n av n�got annat. I den svajande
bakgrunden d�nar industrifl�ktarna ut sjuklighet fr�n avdelningar. Soli
s�tter sig ned, matt av blodf�rlust, p� det m�lade cementgolvet. Sjukhus
inneb�r sjuka m�nniskor. Sjuka m�nniskor d�r ofta. Sjukhus borde d�rf...
Just precis. Soli tittar n�rmare p� skylten.
PATOLOGI
En m�nniska i vitt kommer rusande genom kulverten. Stannar till f�r ett
�gonblick framf�r Soli.
- H�r f�r du inte vara!
- Nej, jag vet det. Om du skulle vilja vara s� v�nlig och hj�lpa mig till
akuten s� slipper du mig h�r i kulverten.
- Jag ska p� rond nu. Har inte tid med n�gra j�vla lekar nu.
Mannen i vitt l�mnar Soli. De fotriktiga sandalerna klapprar mot golvet
n�r han �msom hasar sig, �msom haltar genom korridoren.
Han rycker till och f�rlorar sig f�r en stund i verkligheten. N�gra bitar
h�r och var som var f�r sig aldrig skulle passa ihop. Nu d�remot, med tv�
delar etanol och en del n�rsynthet l�gger han pusslet mer komplett.
Johannes, t�nka sig.
____________________________________________________________________________
uXu.org 2001 Av Joseph 2001 uXu.org
____________________________________________________________________________
