[ #056 - Dagar i regnet ]
_____________________________________________________________________
DAGAR I REGNET
Dagen vaknar nu. Jag lyssnar p� dig n�r du andas. Det �r dags att g�ra som
dagen s� jag skakar dig, viskar i ditt �ra. Du sl�r upp dina �gon f�r mig
att drunkna i. Rycks upp ur dr�mmen i en kyss.
Vi kl�r p� oss den morgonen, du och jag. Ser p� varann, s� som vi �r.
Dagen ska �gnas �t en vandring genom en stad. En plats jag ska visa dig,
n�got jag �terv�nt till m�nga g�nger, d�r det finns minnen av hur det varit
f�rut. M�r bra, h�let finns inte h�r just nu, f�r jag �r med dig.
Gatorna �r fulla utav m�nniskor, folk som du och jag. Men f� kan s�ga,
att de inget mer �nskar. Det kan vi, f�r just dessa dagar, �r f�r oss allt
man kan �nska, �ven fast�n det regnar och det inte k�nns som sommar alls.
Det finns en annan v�rme, den som kommer inifr�n. Som vi skapar genom att
vara n�ra, se p�, bara vara hos. Tiden vi har tillsammans �r knapp, det
beh�ver jag inte f�rt�lja, f�r vi b�da vet, och vi b�da fr�gar; hur dagarna
kommer te sig utan din hand i min. Dagen ska komma d� vi skiljs �t. Det
tynger mig, men det inger ocks� hopp. Om underbart m�ste sluta i slitande
sm�rta s� m�ste och slitande sm�rta sluta i underbart?
D�rf�r n�r vi vandrar p� stadens gator och vi bara har n�gra dagar kvar
kan jag f� mig sj�lv att skratta. Jag ler �t dig n�r du letar efter n�got
du sj�lv inte vet vad. �ndock fann du vad du s�kte och bad mig blunda. Du
sa att jag skulle k�nna doften av det och l�mnade mig en minut. Jag
hoppades p� en ros, s� vad jag k�nde n�r du kom tillbaka f�rv�nade mig, du
bj�d mig p� mat. Jag rodnade f�r jag visste att du visste vad jag trott.
Att en simpel hamburgare kunde smaka s� himmelskt, n�got jag f�rut aldrig
funderat �ver men med r�tt s�llskap blev s� sj�lvklart.
Regnet f�ll mot biltaket p� v�gen hem. Det jag velat visa dig var inte
kvar, jag kunde inte l�ngre se det, inte s� som jag mindes det. En k�nsla
som den var inte riktig r�tt nu, kunde inte l�ngre se tjusningen i den. F�r
jag har sett det ljuva, det underbara, hur kan jag j�mf�ra n�got s� vackert
som vi har med ett ting? Ett ting som inte bidragit med mer �n f�rn�jelse
under n�gra minuter f�r att sedan �ver g� i f�r�dmjukelse n�r man inte
l�ngre kunde se det med stundens h�nf�relse. Hur kan v�rde m�tas i papper
och papper i tyg?
D�rf�r �kte vi hem, medan regnet smattrade mot taket och vi glider fram
genom vattenp�larna n�r vi f�renas i en kyss. Offra livet f�r en kyss n�r
man kan ha en miljon femton minuter senare? Galet skulle m�nga s�ga, dock
inte vi. Vi fr�gar oss ist�llet om det �r v�rt att v�nta femton minuter p�
att f� r�ra vid sin �lskades l�ppar.
Vi log �nnu en g�ng mot varandra n�r vi klev innanf�r d�rren, nyss
hemkomna. Jag s�g hur dina bruna �gon studerade mina drag. Jag har ofta
undrat vad du har t�nkt n�r du har sett det bruna h�ret och de bl� �gonen,
om du n�gonsin funderar p� varifr�n mina leenden kommer, l�pparna som du
smakar s� ofta, ser p� s� f�rundrat.
Ditt h�r, som alltid faller ner i �gonen p� dig, ser aldrig riktigt
nyklippt ut, till skillnad fr�n mitt. Alltid i ordning gjort, som du �lskar
att r�ra till, vet inte om jag hatar det eller �lskar det. Men det har
aldrig spelat n�n roll, mitt h�r �r bara en liten del av v�rlden, en
obetydlig s�dan.
Din hud har tagit f�rg utav solens str�lar, den �r gyllene och v�rmande.
Munnen din ser ut som om den �r formad efter en vind, lekande och mjukt.
Grekernas gudar m�ste ha inspirerat till din n�sa, f�r den s�g ut som p�
de vita statyerna, n�got som en hand har slitit med i dagar f�r att f� som
den �nskats.
Dina �gon �r stora, n�stan skr�mmande n�r de studerar intensivt. Som
lampan vilken lyses i ansiktet under ett polisf�rh�r, men kanske hade jag
redan blivit d�md till ett brott. Kanske var straffet att �lska. D�md till
att �lska dig, ett livstidsstraff. Och jag blir f�rh�rd av dina �gon under
dessa dagar, dessa regniga dagar.
Du �r l�ngre �n jag. Du reser dig p� ett s�tt jag aldrig tidigare sk�dat
n�gon g�ra. Med elegans och smidighet r�r du dig men du stannar alltid
till, funderar p� vart du egentligen �r p� v�g, b�de n�r du g�r och n�r du
t�nker. S� som vi alla, men med mer �n bara funderingar. Du s�ker st�ndigt.
Jag vet inte vad du letar efter men jag �nskar att jag kunde hj�lpa dig att
hitta det.
Du f�r mig att skratta. Ingen har tr�ngt in under mitt skal som du. R�rt
om allting s� att luften fick plats och l�t mig andas. En g�ng s� inst�ngd
att det enda jag visste s�kert var mitt namn. Ett namn som f�tt ett nytt
uttal nu.
M�nga hade skrattat �t v�ra t�rar, men hur kunde man beg�ra att de skulle
f�rst� att du g�r mig hel, inget h�l, och jag renar dig. Alla ord som sagts
betyder s� lite. Hur kan man f�rklara? De ber om svar p� fr�gor som varf�r,
n�r de egentligen b�r st�llas som varf�r inte. Varf�r kan inte tv� �lska
utan spott och spe? Ska avst�nd f� avg�ra hur stor en k�rlek �r? D�ri l�g
problemet hade jag f�tt h�ra, att vi inte s�gs varje dag, att vi inte kan
tr�ffas n�rhelst det skulle behagas. Att ett vatten h�ller oss is�r. Detta
vatten, hur kunde det f� best�mma vad som finns? Du �r nu vad som ger mitt
hj�rta en takt att sl� efter, f�ljandes ditt.
Maten reddes i en hast och �ts lika fort. Samtalet var lika sprudlande
som alltid och vi log. Ibland beh�vde vi inget s�ga, k�ndes som om allt var
sagt.En stund av tystnad gav dig tid till dina funderingar som jag senare
sl�pptes in i och vi var tillbaka i samtal igen, som tystnad aldrig varit.
Vi hade inte sett s� mycket p� TV som jag trott. Med dess repriser var det
inget man l�ngtade till. Jag hade fel. Konstigt kan tyckas att tristessen
ledde till ett skratt, ett som vi b�da st�mde in i, kanske f�r att sk�mten
kanske var fyndiga, kanske f�r att de egentligen helt saknade po�ng.
N�r kv�llen skakade hand med natten s�g dig sitta d�r p� s�ngkanten och
le mot mig. K�nde hur varm jag blev. Drog mig n�rmre intill f�r att h�ra
dina andetag, log f�rsiktigt tillbaks. Du lade din hand p� min axel och
smekte ned�t min arm. N�r du fattade min hand rann allt motst�nd ur mig. En
kyss, tv� �lskare. Att f� k�nna din tunga nudda vid min, l�gga mina armar
runt din rygg f�r att f�sa dig n�rmare, veta att det �r vi tillsammans. Du
kommer inte sl�ppa mig. Inte f�rr�n tiden �r slut. Vi ska ut p� en resa och
har bara precis best�mt vart vi ska. Tr�nga djupare in, in i njutningen,
kravla oss igenom �lskog och springa upp mot h�gre h�jder.
Tiden hade f�rvandlats till sand som obem�rkt rann genom mina fingrar f�r
att inte riktigt finnas f�rr�n den f�rsvunnit. D�rf�r blev jag s� f�rv�nad
n�r jag t�nkte efter, vad det var f�r dag. Hur kunde alla planer blivit
till minnen av dagar som nyss varit?
N�r natten led mot morgon lekte jag med ditt h�r. Log �t slingan som
ideligen f�ll ner i din panna. Lade mig ner intill dig och l�t mig h�llas
om, bli kysst och f�rs�krad om att allt skulle ordna sig. Jag k�nde mig
ensam den morgonen, s�mnen verkade vara din tr�st, inte mitt s�llskap.
Trodde att t�rarna jag f�llde gick dig f�rbi. Kunde jag ha haft mer fel?
Att du k�nde saknad som jag trots att vi l�g bredvid varandra. H�let jag
haft inom mig gjorde sig p�mint igen, nu n�r det blev s� tydlig. Du skulle
�ka om mindre �n ett dygn.
Solen sken en stund n�r vi �t frukost. Studerade dig n�r du packade.
F�rs�kte tro att du stannade bara du inte fick ner dina saker i v�skorna.
Suckade och gick ner f�r att k�pa br�d. Ville inte att du skulle bli
hungrig p� din resa. Jag visste att du inte skulle �ta mackorna jag gjorde
�t dig, men jag gjorde dem i alla fall. Mest f�r att g�ra n�t, vad som
helst. S� vi sa inte s� mycket om det, bara att du ville ha ost, inte
skinka.
Dina v�skor stod klara. De var tre. Alla lika svarta. De passade i
varandra. Ganska larvigt tyckte jag. Vem reste med en resv�ska som var
packad med tv� andra resv�skor? Du log mot mig n�r jag sa det. Jag visste
ju ocks� att det var l�ttare att ha dem s�. S�rskilt i en l�genhet s� liten
som min. Jag tyckte om den dock, den passade mig.
Detta hj�rta slog som vanligt, men i �vrigt var jag som borta. En staty
stod p� perrongen. Kunde den statyn vara jag? Tiden var utsatt sedan s�
l�nge. �nd� hoppades jag att klockan p� v�ggen d�r skulle stanna. S�g p�
dina jeans och h�ll dina h�nder. Dessa som smekt, letat och funnit. V�gade
inte se in i dina �gon. Visste vad de bad om, viskade och skrek. Jag kunde
inte �ka nu. Jag hade sagt det s� m�nga g�nger, menat det kanske �nnu fler.
�nd� stod jag d�r och packade i mina tankar, kanske skulle jag hinna hem
och h�mta �tminstone en tandborste och underkl�der. Vetandes att det bara
fanns �gonblick, �gonblick av hoppl�shet. Ett av dem �nskade jag att t�get
skulle komma, s� att dessa �gonblick kunde ta slut. Men jag ville ha dig
med mig en stund till. Bara en liten stund till...
Vad jag s�g var ett monster. Ett monster med f�r m�nga �gon. Ett monster
som skulle ta dig, ta dig bort fr�n mig. Regnet blandades med mina t�rar.
H�ret ditt klibbade mot din panna. Str�k bort en slinga, en sista kyss. Den
smakade salt av alla t�rar och var bl�t av regn. S�g efter dig, hur du gick
in. Blundade h�rt f�rs�kte sjunka genom jorden. Kn�t mina n�var i hopp om
att naglarna skulle l�mna m�rken s� att jag kunde veta att jag fortfarande
levde. Monstret l�mnade mig, med dig i. N�gonstans bland alla barnvagnar
och resv�skor.
N�r jag inte l�ngre kunde se vart du sv�ngde v�nde jag mig om. Ville att
n�gon skulle f�rklara, p� ett s�tt jag kunde f�rst�! S�kte med blicken
efter den plats d�r vi st�tt, fingrade p� ringen. Kysste den. En bit av mig
log trots allt. Jag hade funnit, funnit dig, du underbara som gav mig mer
�n vad jag kunde �nska.
H�let b�rjade gr�va sig fram i mig igen, det h�l som kom fram n�r jag var
utan dig. Utan dig... Det gnagde i mig n�r jag satt d�r och s�g alla dessa
m�nniskor vandra f�rbi. Skatorna hoppade fram och tillbaka p� jakt efter
dr�nkta smulor.
Hur l�nge kunde jag sitta h�r? Varf�r kunde jag inte g� hem? Var det f�r
att lakanen luktade som vi, inte som jag?
Jag var dyngsur, tror att jag i sj�lva verket v�ntade p� dig att komma
tillbaka. N�got m�ste ju f� mig att g� h�rifr�n, nu n�r m�rkret b�rjade
falla. Blundade s� h�rt, vet inte hur l�nge, men n�gon kom till slut. En
knackning p� min axel v�ckte en glimt a hopp. Slog upp mina hoppressade
�gon och s�g, till min f�rv�ning, och kanske ocks� l�ttnad, mamma st� d�r.
Av alla s� var det hon som visste att jag satt d�r. Hon f�ljde mig hem.
Hon kokade te och h�mtade torra kl�der, viskade p� sitt vis, men sin
mammiga r�st "Lilla gumman", klappade om mig och gav mig en sm�rg�s. Hon
tog en tugga av sin egen och sa "Du ska veta att det g�r ont, men det
blandas" hon s�g p� mig, genom mig "det blandas med andra saker, det fina
kommer upp till ytan, d� �r det inte s� d�r" en tung suck "hemskt l�ngre."
Jag kn�t min n�ve �ver magen d�r det gr�vde, ibland trodde jag det
spr�ngdes ocks�. Lyfte p� blicken, viskade "jag vet bara inte hur...hur kan
jag vara nu?" �ppnade min hand igen och la den p� bordet, pillade p� duken
"varf�r m�ste jag v�nta, n�r jag vet vart jag ska? Vem st�llde stoppskylten
d�r?" Med de sista orden dunkade jag i bordsskivan s� att min kopp v�lte,
mamma rusade upp och h�mtade en trasa. Hon torkade, tog min hand och sa
"det var du, flicka lilla, du som best�mde att den skulle st� d�r. Men det
�r inte du som k�r, det �r vi alla som g�r, du bara tvingas v�nta d�r tills
det �r dags att flytta p� den, du kan f�rs�ka sj�lv, men det �r l�ttare att
v�nta p� hj�lp". Jag visste att hon hade r�tt, ingen skulle hj�lpa mig med
n�gonting just nu, jag tror inte ens att du skulle det n�r det v�l kom till
kritan, inte s� till fullo som det beh�vdes. F�r du visste lika v�l som jag
att jag inte riktigt var redo, inte kunde �n.
Mamma gav mig en kram innan hon gick hem.
Morgonen var en l�ttnad. Trots att jag suttit p� den d�r b�nken s� l�nge
var jag inte tr�tt. Ville inte �ta. V�ntade, v�ntade l�nge. Du ringde n�r
du kommit fram. Det k�ndes lite b�ttre d�. Smakade saltet fr�n v�r sista
kyss. Du log. H�rde det. Vi log tillsammans.
Varje g�ng jag h�r dig f�r jag en liten bit att laga mitt h�l med. Men
bitarna kommer aldrig falla p� plats f�rr�n jag kysser dig igen. Jag v�rker
efter dig. Vill att du ska veta det.
Men trots allt s� �r det ju den sanna k�rleken som bringar mest sm�rta men
ocks� den �kta lyckan och som h�ller om oss n�r regnet faller.
____________________________________________________________________________
uXu 1999 Av Laura Aurora 1999 uXu
____________________________________________________________________________
