Jag h�ll upp burken mot solen och l�t str�larna glittra. Jag st�llde ner den
p� bordet och s�g p� honom. Tittade lite p� hans h�r. Jag ville rufsa till
det. Men det hatade han, s� jag l�t bli.
Det var inte min f�rsta sommar som ton�ring och inte heller min sista.
Jag visste inte alls vad jag skulle s�ga. Jag ville aldrig s�ga n�got men
om jag inte sa n�t s� blev det s� tyst.
Jag hade �kt ifr�n staden d�r jag bodde f�r att f� vara med honom och han
hade �kt ifr�n sin f�r att f� vara med mig. Men nu satt vi bara h�r tysta
och funderade. Jag trodde att han ignorerade mig, s� det br�nde till i
kroppen och jag ville bara springa d�rifr�n, skrika och sl� tills h�nderna
bl�dde, men jag f�rm�dde inte att g�ra n�got dylikt. Han slet ut mig
inifr�n, kastade runt mig tills jag inte var mer �n en mosig massa. Och det
gjorde ont. Det gjorde s� satans ont. Han sliter hj�rtat ur br�stet p� mig
ibland n�r han �r tyst, men hans ord s�tter alltid tillbaka det.
Jag visste kanske inte varf�r, men jag var helt f�rst�rd innan. Men det
struntade han i. Eller r�ttare sagt, det sket han i. M�h�nda han tyckte lika
mycket om mig som jag om honom men det trodde jag inte. Eller det gjorde
jag! Det fanns stunder d� jag lyckades f� honom att erk�nna det, men de var
ack s� korta. Men trots allt var det dessa sommaren var till f�r. Iallafall
just d�.
Det �r l�tt att komma ih�g f�rsta g�ngen jag s�g honom. Leendes �t tanken
att han inte passade in sl�ngde n�gon ur sig att han var perfekt f�r mig.
Jag blev ditsl�pad av n�gra som jag �nskar kalla satmaror, men det borde jag
inte eftersom de �ven kan g� under ben�mningen v�ninnor, s� satte jag mig
p� gr�set intill grusg�ngen. Jag lekte med stenar som en liten flicka;
kanske var det det som f�ngade hans intresse, kanske var det urringningen
och beh�n med glasdiamanter. Den var inhandlad av mig bara n�gra dagar
tidigare, f�r semesterliga kv�llsn�jen. Den k�ndes fortfarande ganska kul.
Jag ville inte alls, var inte p� hum�r och s� verkade han s� konstig. Han
satt och l�ste en serietidning. Han log ibland s� den m�ste ha varit rolig.
Gotlandssommar, jag s�ger bara det. Man kunde lika g�rna ha simmat �ver
�stersj�n till alkoholisterna i Danmark.
Jag suckade. Han tittade omv�xlande p� mig, omv�xlande p� tidningen. En
omedveten kamp mellan mannen och pojken m�nne. Nu f�rt�ljer ju historien
redan vem som vann striden s� det beh�ver jag knappast g� in p�. Tyv�rr f�r
man v�l s�ga �r det ju s� att desto tidigare mannen vinner i ett s�dant
l�ge, ju st�rre �r risken att pojken kommer tillbaka. Kanske var det d� bra
att jag fick sitta d�r en stund och k�nna mig som ett objekt.
Han fr�gade till slut "vad vackra damen hade f�r sig d�r p� marken". N�r
jag h�rt honom tala ville jag bara s�ga "v�ntar p� att du ska l�gga dig h�r
bredvid mig", men det gjorde jag s� klart inte. Han talade p� klingade
v�rml�ndska och med ett snett leende som fick mig att sm�lta. Jag log. Han
log. Men de som log allra mest var satmarorna. Han m�ste ha injicerat ett
gift i mig, f�r han tog mig till Visby. Men vi gjorde inte s� mycket. Inte
det som man skulle kunna tro iallafall.
Vi satt p� ett kaf� och drack kaffe med franska namn och jag fick reda p�
att han hette Torsten, "men det spelar v�l f�r fan ingen roll" kommer jag
ih�g att jag t�nkte d�. Han kom fr�n Arvika och spenderade sommaren hos sin
mormor h�r p� Gotland och k�nde inte n�n. Jag, mitt pucko, sa att jag var
h�r med mina kompisar - ja jag kom ih�g att inte kalla dem satmaror - f�r
att en av dem hade best�mt sig f�r att trotsa sina f�r�ldrar som var mer
pingstv�nner �n verklighetsv�nner och knulla musen av sig i sommar. D�
skrattade han och jag studerade hans t�nder. De var lite krokiga men de
v�gdes upp av vackra l�ppar vilka jag bara ville b�ja mig fram och kyssa.
Jag ville leta med min tunga, f�rbi tandraden, och m�ta en annan tunga och
leka med den. Leka tills h�nderna b�rjade sin jakt. Jag log �t tanken och
f�rs�kte se ut genom f�nstret, all r�k till trots.
Han hade en skjorta p� sig, en s�dan som man ser i amerikanska
bowlingfilmer s� jag kom att fr�ga om han jobbade n�gonstans. Han svarade
att det gjorde han visst, i en simhall. N�r han sa det kunde jag inte l�ta
bli att garva - vem fan simmar i en simhall n�r man �r p� Gotland,
jordgubbarna serveras och det �r 27 grader i skuggan? Han tittade p� mig som
om jag inte var riktigt klok. Det gjorde han nog b�de r�tt och riktigt i,
f�r klok har jag aldrig varit, men det verkade inte som om han direkt brydde
sig.
En stund senare tittade han upp. Och s� fr�gade han mig, bara s� d�r, om
jag ocks� hade planerat att f� musen avknullad i sommar. Jag satte den sista
slurken av min caf� au lait i halsen, eller kaffe latte som man m�ste s�ga
f�r att man �r s� j�vla trendig n�r man kommer fr�n en "storstad" som
Stockholm och vill komma upp sig i graderna som dessa wanna-be
poetservit�rer. Jag blev f�rn�rmad och rodnade. I stundens laddning tog jag
min gr�na kofta som jag h�ngt �ver stolen bredvid, reste mig och gick. Jag
vet att han hann se mina trosor; kl�nningen var alldeles f�r kort och benen
k�ndes nakna, men det �r s� det ska vara brukade den v�rsta satmaran s�ga.
Jag klampade ut fr�n kaf�et. Det �r inte l�tt att g� snyggt n�r man bara
vill ut d�rifr�n. N�r jag sedan stod p� gatan s� blev jag arg. Jag skulle
sagt ja! Jag ville ju fan inget hellre �n att han skulle s�tta p� mig.
Knappast kunde jag v�l nu g� in dit igen och s�ga "sn�lla Torsten, ta mig
tills jag skriker?". S� jag b�rjade g�. Jag hade ingen aning om vart man
skulle g� f�r att komma tillbaka s� jag valde att g� snett �t h�ger.
Jag stod och tittade i ett skyltf�nster n�r jag h�rde honom ropa. Han sprang
fr�n andra �nden av gatan och sa fl�mtande att jag aldrig sagt mitt namn.
Det var v�l i och f�r sig sant, men det var v�l f�r sent att bry sig om det
nu? Jag hade inte f�r avsikt att s�ga upp min br�stkorg och ge honom mitt
hj�rta, men nu blev det s� i vilket fall.
Jag t�nkte be om urs�kt f�r att jag gick, men fl�t ist�llet iv�g till vad
han hade sagt. Hur i helvete kunde man fr�ga n�gon n�got s�dant? Men han
bara log mot mig, la sin hand p� min rygg och tryckte sig till mig. Det f�ll
sig nu ist�llet s� att det var han som bad om urs�kt. Sen gav han mig en
puss p� pannan. Jag m�ste erk�nna att jag kunde ha sugit av honom just d�,
men jag hejdade impulsen. Det tackar man gudarna f�r nu i efterhand. Jag bad
honom ta mig tillbaka, fast ordet "tillbaka" passade inte riktigt in. Det
hade b�rjat st�ngas, s� klockan hade v�l dragit sig mot 18:00.
Vi tog en buss och konversationen var livlig. Jag b�rjade �lska de d�r
l�pparna. Leendet som de bildade fick det att vattnas i mig.
Det var definitivt kv�ll n�r vi kom tillbaka till campingen och det var
sl�ckt i mitt t�lt. En satmara satt vid elden. Hon sa att det var b�ttre
att jag satt d�r med henne �n att jag v�ckte de andra. Jag k�nde en hand
glida ner l�ngs ryggen, men l�ngre denna g�ng, ner till min bak. Ett mjukt
kl�m och mitt beslut var fattat. "Jag sover hos Torsten d�" sa jag och alla
tre verkade lika f�rv�nade �ver vad jag sagt.
V�l hos honom f�ll jag i n�n slags trans � la Frida eller Mitt Livs Novell.
Han la koftan p� bordet och satte mig bredvid, kysste min kind och ner
l�ngs halsen. Sen kom kyssen som jag fantiserat om p� kaf�et. Hans l�ppar
var mjukare �n jag trott och tungan n�got mer alert. Kl�nningen var borta
med ett zip fr�n blixtl�set. N�r han tog av mig beh�n styvnade br�stv�rtorna
av att blottas f�r luften, och han f�ljde deras exempel.
Jag hade aldrig trott, innan den dagen, att jag skulle g�ra det jag
gjorde nu, det heliga med n�gon som inte ens visste mitt namn! Men k�nslan
helgar handlingen.
Jag somnade alldeles f�r fort, jag ville ju ha mer! Han var nog tacksam
f�r mitt insomnade skulle jag tro.
Natten gled d� sakta f�rbi och n�r jag slog upp mina �gon stod frukosten
klar p� s�ngkanten. Han kysste mig p� pannan, som p� gatan dagen innan, och
sa "vakna nu min daggk�pa". Syftningen var roande och jag tuggade p� mitt
rostade br�d med ett flin p� l�pparna. Han bad om urs�kt f�r att det inte
fanns n�got kaffe men jag tr�stade honom med att jag hellre drack te om
morgnarna. Han bad mig att kl� p� mig innan jag gick p� toa. Jag tyckte det
var lustigt men gjorde som han bad. N�r jag kom ut i k�ket f�rstod jag
varf�r d� jag s�g en �ldre kvinna och tv� barn vid k�ksbordet. De
presenterades som mormodern och kusiner. Min kofta l�g p� en stol och de
log mot mig.
"Vem m� du vara d�, unga fr�ken?" undrade kvinnan, och med all r�tt.
"Elvira" sa jag och r�ckte fram handen.
Jag stannade kvar n�r satmarorna �kte tillbaka. Det finns inte mycket att
g�ra i ett f�rkristnat J�nk�ping.
Numera �r jag van vid att han �r tyst ibland. Jag tror att det �r f�r att
han t�nker. P� vad har jag ingen aning om men det g�r detsamma.
S� f�ll det sig.
____________________________________________________________________________
uXu 1999 Av Sweety Boop 1999 uXu
____________________________________________________________________________
