[ #047 - Stunder av barmh�rtighet ]
_____________________________________________________________________
Stunder av barmh�rtighet
N�r Herr J. str�ckte sig mot v�ckarklockan var hon tjugo i sex p� morgonen.
Egentligen skulle han ha g�tt upp redan klockan kvart �ver fem. Han hade
inte sovit mer �n tv� eller tre timmar sedan han gick och lade sig. De h�r
n�tterna pl�gade honom alltid lika mycket. Han mindes hur han hade g�tt upp
vid den h�r tiden n�r han gjort sin tj�nst som AT-l�kare. D� hade han utan
problem kunnat hoppa ur s�ngen redan vid fyra och sedan jobba fyrtio�tta
eller femtiosex timmar utan avbrott. Men nu hade han n�tt medel�ldern och
trots klockans ih�rdiga ringande hade han inte vaknat. Kunde det vara att
det var meningen? Kanske var det d�d han hade f�rutsatt sig att utf�ra
n�got som gudarna, om det nu fanns n�gra s�dana, ville f�rhindra. Han reste
sig upp ur s�ngen och kl�dde p� sig. P� den h�gra sidan av hans ansikte
fanns tydliga sp�r av hans ovana att dregla i s�mnen. Han ignorerade detta
och stegade ut ur sitt hus. Sin vana trogen var han tvungen att titta upp
mot tegelstensprydda villan som utgjorde hans hus. Men nej, inte heller den
h�r g�ngen fanns det n�gonting hos byggnaden som tilltalade honom. Han
v�nde p� klacken och gick tv� och en halv kilometer tills han kom fram till
m�tesplatsen.
Klockan fem i sex d�k volvon upp. Det var hans v�n sedan tio �r, Martin,
som k�rde den h�r g�ngen. Bilen f�rde Herr J. till en l�genhet tre eller
fyra hundra meter fr�n cityk�rnan i den sm�stad de levde i. Herr J. gick
ensam uppf�r trapporna till l�genheten d�r patienten fanns. Under tiden
satte sig hans v�n tillr�tta i volvon och t�nde en cigarett, som s� m�nga
g�nger f�rr. N�r Herr J. kommit fram till d�rren v�ntade han en stund och
samlade sina krafter. Nu g�llde det, nu m�ste empatin vara starkare �n
r�dslan.
Den �ldre damen som �ppnade d�rren visade honom genast in i
vardagsrummet. Hon bj�d honom p� kaffe men han avb�jde sn�llt men best�md.
De samtalade under tio minuter tills han f�rstod att hon var redo att
genomf�ra sj�lva akten.
Klockan sju p� tisdagsmorgonen den artonde juli nittonhundrasjuttiosju
s�g han sin patient f�r sista g�ngen. Patientens kropp bestod mest utav
skinn och ben. N�r han l�g nedb�ddad i sin alldeles f�r stora s�ng s�g han
mest ut som en nyr�ddad jude fr�n koncentrationsl�grena. Han var d�dssjuk.
F�rmodligen hade han inte mer �n n�gra dagar kvar i livet. Obotlig
lungcancer l�d diagnosen. Prognosen var d�d, endast d�d. Utan Herr J.,
drunkningsd�den, med Herr J. ett stilla insomnande.
Han pratade tyst och lugnt med patienten i n�gra minuter om hans sista
�nskan och ordnade med de juridiska papperen.
N�r n�len sj�nk in och medlet sprutades in i venen vreds patientens
ansikte till en grimas till en b�rjan. Efter n�gra sekunder f�rstod han
dock att det h�r var de sista �gonblicken n�gonsin.
Han s�g upp mot sin trogna kvinna och rosslade; tack.
____________________________________________________________________________
uXu 1998 Av Joseph 1998 uXu
____________________________________________________________________________
