Beroende p� hur man k�nde f�r Kent kallade man honom antingen f�r Kungen av
Falun (utan ironi i r�sten) eller H�sten. Jag f�redrog att kalla honom f�r
H�sten, eftersom jag ans�g att han var en sj�lvupptagen idiot som egentligen
borde ges ett n�daskott.
H�sten brukade finansiera sina resor till utlandet genom att anordna
fester som vid f�rsta anblick f�ref�ll vara ideella s�dana ("kom och umg�s
med dina v�nner"), men vid n�rmare granskning hade intr�de, d�rrvakter,
hutl�sa priser i baren och hundratals personer inbjudna. Festerna h�ll
alltid till p� Kullen, en �verlevande lokal sedan 50-talet. Vanligtvis
huserade Kullen bara mogendanser och studentskivor, men just den h�r kalla
novemberkv�llen 1993 var det ytterligare en v�lg�renhetsfest till f�rm�n f�r
H�stens presumtivt internationella �ventyr.
Jag var naturligtvis berusad bortom all kontroll. P� dansgolvet lyckades
jag st�ta till n�gon fjant i vit skjorta som omedelbart kontrade genom att
knuffa ner mig p� golvet, d�r jag skar upp halva handen p� en krossad
flaska. Jag klappade killen p� ryggen och sade "det var inte meningen",
vilket fick honom att inbilla sig att jag b�jde mig f�r hans �verv�ld,
omedveten om att han sedan den h�ndelsen hade en stor r�d fl�ck av blod p�
ryggen.
H�sten gick fram och tillbaka i den packade lokalen och mottog diverse
tacktal fr�n sina underhuggare och beundrare. Sj�lv bad jag honom dra �t
helvete under en kort period n�r musiken var s� h�g att man inte ens h�rde
sina tankar. Eller r�ttare sagt: n�r inte jag h�rde mina tankar, f�r det
skulle f�rv�na mig om n�gon fr�n Falun n�gonsin t�nkte.
Kv�llen fortsatte i den h�r stilen, som alla andra kv�llar. Musiken
tillsammans med r�ken skapade en apokalyptisk st�mning som eskalerade i takt
med att Faluborna blev mer och mer aggressiva av spriten. Inget av detta var
direkt ov�ntat. Det var alltid p� det viset. Det h�nder aldrig n�got som
�veraskar i Falun.
Mot slutet av kv�llen h�ngde jag, bokstavligen, i baren. En polare stod
bredvid mig och vi diskuterade traditionellt hur j�vligt det var att bo i
Dalarna, vilken el�ndigt imbecill dialekt man var tvungen att st� ut med,
och vilket helvete det hade varit att g� p� Haraldsbogymnasiet, etc. Mitt
under samtalet t�mde polaren sin �l och fr�gade mig om baren fortfarande var
�ppen.
Jag st�llde mig aldrig fr�gan varf�r han fr�gade mig ist�llet f�r att
helt enkelt vrida huvudet fyrtiofem grader och konstatera om n�gon ur
personalen stod d�r. (Personalen i fr�ga var f�rresten samma g�ng som �gde
en krog nere p� stan som hette Oscars, mest k�nt f�r att s�lja droger under
disken, fiffla med notorna och bl�sa skattmasen p� flera miljoner varje
�r.) Jag v�nde mig mot baren och konstaterade att ingen stod d�r. Det satt
l�s p� kranarna. Baren var uppenbarligen st�ngd.
"Det �r slut p� det roliga", konstaterade jag, "de har satt h�ngl�s p�
kranarna."
Jag str�ckte fram handen till kranen och tryckte. Meningen var att det
inte skulle h�nda n�got, utan enbart visualisera meningsl�sheten. Ett
gurglande ljud h�rdes. Munstycket spottade ur sig tv� droppar �l.
"Du ser."
"Jag ser", sade han och suckade.
N�gon knackade mig p� axeln. Det var en ur personalen. Eller r�ttare
sagt: det var kungen av personalen i egen h�g person, typen som var den
offentliga chefen f�r Oscars, en liten mesig kille som hade skaffat sig
pondus genom att �ga en krog.
Med dialekten som inte till�ter �verfl�diga begrepp sade han: "Ja tar du
g�r till garderoben tar jackan g�r ut d�."
"Kan du inte anv�nda ordet 'och'?" fr�gade jag.
"H�rde vad jag sa."
Jag tittade p� klockan. Den var fem minuter i st�ngningsdags.
"Menar du att du kastar ut mig f�r att jag lyckades f� kranen att hosta
ur sig en droppe �l?"
"Ingen r�r kranen", fortsatte han medan han envetet stirrade mig i �gonen
p� samma s�tt som en polis g�r n�r de inte riktigt vet vad de ska s�ga.
Jag v�nde mig om f�r att g�. Det l�nade sig aldrig att f�rs�ka argumentera
rationellt med en bartender fr�n Falun. Pl�tsligt blev allt svart och jag
ins�g att jag v�nt mig om f�r hastigt och k�rt n�san rakt in i br�stet p�
n�gon som var betydligt l�ngre �n jag sj�lv.
Jag knuffades bak�t. Sedan tog n�gon tag i skjortan. En reflex fr�n
kavajen framf�r mig meddelade att jag hade med en vakt att g�ra. Bakom
ryggen p� mig b�rjade naturligtvis bartendern att kraxa.
"Ha stal �l."
Vakten svarade, med samma j�vla dialekt: "Stal ha �l?"
"Ha stal �l."
Det h�r var verkligen f�r mycket. Medan bartendern och vakten stod och
bollade samma fr�ga och samma svar i n�gra extra sekunder b�rjade jag oroa
mig f�r min skjorta. Jag bad vakten sl�ppa mig. Han tog ingen notis.
Situationen b�rjade k�nnas ganska l�jlig.
"Lyssna nu", b�rjade jag, "tv� droppar �l f�ll ur kranen, jag �r precis
p� v�g att g�, du h�ller p� att slita s�nder mina kl�der, kan inte alla
bara f�rsvinna ur min v�g, s� jag kan f�rsvinna fr�n det h�r j�vla st�llet?"
Naturligtvis inte.
Vakten sl�pade mig �nda till garderoben. Jag tog ut min jacka och
funderade p� varf�r jag �verhuvudtaget gick hit. P� v�gen ut passerade jag
polaren som hade varit med i baren. Han stod och f�rs�kte resonera med
vakten. Jag tyckte det var ganska �verfl�digt eftersom 1) det inte g�r att
resonera med vakter om man inte h�ndelsevis �r en snygg tjej och 2) de
st�ngde �nd� st�llet om, vid det h�r laget, tv� minuter. Jag gick in
mittemellan dem och v�nde mig till polaren.
"Om n�gon r�r mig p� v�gen ut: d�da honom", sade jag och gick vidare och
hoppades att vakten skulle fatta po�ngen. Jag promenerade genom de tv�
glasd�rrarna som ledde ut och stannade till ett kort tag ovanf�r trappan och
k�nde p� temperaturen. Det var s�kert minus tjugo grader. Frosten b�rjade
direkt bita mig i kinden. Jag trippade ner f�r trappan och h�rde sedan ett
avgrundsvr�l bakom mig. Jag tittade upp mot d�rrarna, d�r vakten som just
k�rt ut mig var p� v�g ut i stil med ett expresst�g. Bakom honom kom tv�
andra vakter. En av dem h�ll i hans kavaj med vaktbrickan som han tydligen
slitit av sig.
"Nu �r jag inte i tj�nst!" skrek han som besatt. "Nu �r jag inte i tj�nst
din j�vel!"
"Lugna dig Rolf, lugna dig, lugna dig!" beordrade en av hans
efterf�ljande v�nner med skr�ck i r�sten.
Rolf (som han tydligen hette) forcerade f�rsta d�rren och fortsatte
skrika att han inte var i tj�nst, n�got jag inte fattade vad det skulle
tj�na till att konstatera, tills han fortsatte hysa: "Nu j�vlar ska vi g�ra
upp ditt j�vla as!"
Han hade tydligen fattat po�ngen med mitt uttalande och tolkat det som om
det var fritt fram att sl� ihj�l mig. Jag stod kvar vid foten av trappan
och undrade vad som skulle ske. Svaret kom snabbare �n jag kunde f�rest�lla
mig. Rolf rusade ut genom den andra d�rren, tog tv� kliv mot trappan,
halkade p� det tredje med ett kort "fan!" som kommentar, st�rtade huvudstupa
hela v�gen ner och hamnade tillslut medvetsl�s framf�r mina f�tter.
Hans tv� v�nner inom vaktstyrkan stod och stirrade chockat p� oss i flera
sekunder innan en av dem sade: "Det �r nog b�st att du f�rsvinner."
Jag kunde inte annat �n h�lla med.
____________________________________________________________________________
uXu 1998 Av The GNN 1998 uXu
____________________________________________________________________________
