I mitt hem �r jag ensam. Ensam p� det s�ttet som man l�tt blir n�r man har
en balkong. Balkonger �r n�mligen bland det farligaste f�r en ensam
m�nniska, n�, stora f�nster med bra utsikt �r v�l kanske inte heller det s�
bra. Fr�n min balkong ser jag alla de andra. De m�nniskorna som g�r
omkring, pratar och ler. N�r jag sitter p� min balkong och t�nker h�nder
det ofta att folk som g�r f�rbi tittar upp med n�gon slags undrande min.
Vem �r han d�ruppe? Vad g�r han? Hur ser det ut hemma hos honom n�r han g�r
in? S�dana saker inbillar jag mig att de t�nker om mig. Jag gillar inte att
folk snokar p� det s�ttet.
I f�rra veckan n�r jag skulle g� ut och sl�nga mina sopor s� h�nde en
m�rklig sak. Mitt hus �r ganska s� slitet. Det �r f�rmodligen byggt ungef�r
samma �r som jag f�ddes, p� det glada sjuttiotalet. Eller tja, sjuttiotalet
i alla fall. V�ggarna i trappuppg�ngen har f�rmodligen inte blivit omm�lade
sedan huset byggdes. Det, p� den tiden, s� glada sjuttiotalsgr�na h�nger nu
i deprimerande flagor. N�r jag nu skulle sl�nga mina sopor den h�r kv�llen
i f�rra veckan s� hade den sista gl�dlampan i trappuppg�ngen g�tt s�nder.
Det var dunkelt och endast kv�llssolen lyste upp min v�g med ett par tappra
str�lar. N�r sopporna var sl�ngda lade jag m�rke till n�got som jag
tidigare antagit varit en s�ck med lump, gamla kl�der som n�gon obet�nksam
granne helt sonika lagt ut, i sj�lva verket var en m�nniska. Det var en
sorglig syn. Hans vikt skulle jag v�l uppskatta till en knappa sextio kilo.
Hans ansikte var utm�rglat och t�ckt av sk�ggstubb som m�ste varit �ldre �n
fyra-fem dagar. Kroppen var ungef�r sextiofem � sjuttio �r, men s�g ut att
ha levat dubbelt s� l�nge. Jag gick fram till honom och petade lite l�tt p�
hans arm som l�g utstr�ckt mot den slitna betongen. Jod�, han levde, men
inte mycket mer.
- Hejsan, �r du h�r f�r att r�na mig?
Vilket m�rkligt uttalande! Jag best�mde mig f�r att svara sanningsenligt.
- Nej, det var inte min tanke riktigt. Bor du h�r i huset eller �r du bara
h�r och h�lsar p�?
S�cken med kl�der skrattade till. Skrattet �vergick till ett h�gljutt
hostande och sedan i ett slags rosslande. Efter n�gon minut hade han lugnat
ner sig s� pass att han bara v�ste.
- Jag har bott h�r. F�r tjugo �r sedan flyttade jag hit med min son. Vi
bodde i l�genhet strax d�ruppe. 1101 om jag inte minns fel. Vi flyttade f�r
ett par �r sedan och nu �r jag tillbaka f�r att f� sel l�genheten en sista
g�ng.
Det tog n�gra sekunder innan jag f�rstod. 1101 det var ju mitt
l�genhetsnummer. Och n�r jag t�nkte efter s� hade det ju onekligen bott en
�ldre man i min l�genhet innan jag flyttade in.
- Jas�. Jaha, vill du f�lja med upp och kika litegrann? Jag kan ju kanske
f� bjuda dig p� en ring falukorv och lite kaffe?
- Hemskt v�nligt av dig. Jag �r inte farlig om du undrar.
H�gen reste sig m�dosamt upp. Tog tag i handtaget till sopnedkastet,
blundade och tog ett par djupa andetag. En fr�n doft av gammalt dass och
ost�dad krog v�llde upp mot mig. Jag kippade efter andan och v�nde bort
ansiktet.
- Du f�r urs�kta. Jag har haft det lite jobbigt. Om du tycket att jag
luktar f�r illa s� f�r du s�ga till s� g�r jag h�rifr�n.
En man med b�de sj�lvinsikt och h�nsyn till andra m�nniskors luktorgan.
Jod�, det var en man i mitt tycke. Jag svarade honom att det inte var n�gon
fara s� l�nge han inte fick upp n�gon gammal middag p� mig eller i min
l�genhet. Vi p�b�rjade v�r f�rd uppf�r trappan mot min l�genhet.
Jag �ppnade d�rren och visade honom in. Jag p�b�rjade en guidad tur
genom min l�genhet men ins�g efter ett tjugotal sekunder att mannen inte
f�ljde med. Jag v�nde mig om och s�g honom st�ende helt stilla och tyst i
min hall. Jag gick fram till honom och vid n�rmare inspektion s�g jag att
han gr�t. Ljudl�st och utan t�rar. Han satte handen f�r ansiktet och sj�nk
ner p� min hallmatta.
- �r du lycklig h�r? Fr�gade han utan att ta handen fr�n ansiktet.
- Nej, inte speciellt.
- N�r min son och jag bodde h�r var vi lyckliga. Han var tjugotv� och
brukade komma hem sent p� kv�llarna. Lycklig och utan bekymmer. F�r det
mesta full, men �nd�. S� var det under en tre, fyra �r.
- Vad h�nde? Har han flyttat hemifr�n.
Och i samma stund ins�g jag att s� var definitivt inte fallet.
- Jag ser p� dig att du f�rst�r att det inte �r s�. Nej, han dog. H�r
alldeles precis h�r. Du ser lampkroken du har h�ngt upp din IKEA-lampa i?
- Ja...
- D�r dog han. Tv� meter rep och en pall. Det �r det enda som beh�vs f�r
att en son skall d� och en faders sj�l f�rtvina.
Jag tror att det finns stunder d� det enda s�ttet m�n kan visa riktigt
medk�nsla �r att erbjuda sprit. F�ljaktligen gick jag ut i k�ket och slog
upp en stor grogg. Den typen av grogg man tar sig n�r kvinnan l�mnat en,
man blivit avskedad fr�n sitt jobb eller n�r man �terv�nder till platsen
d�r ens son d�tt. N�r jag kom tillbaka hade han rest sig upp och hade
handen p� d�rren. N�r han h�rde mig komma v�nde han sig om och s�g glaset i
min hand. Utan ett ord tog han emot glaset och drack upp inneh�llet.
- Finns det n�got jag kan g�ra f�r dig? Fr�gade jag.
- Nej. Du �r en bra m�nniska dock. Jag hoppas att jag inte varit till
besv�r. Jag m�ste g� nu. Om du vill g�ra n�got f�r mig s�, tja� var bra.
St�ll inte till med n�got och forts�tt att vara hj�lpsam. Det finns fler
som jag d�rute.
Jag nickade f�rst�ende. Han �ppnade d�rren och gick ut. Jag satte mig ner,
tagen av stunden. P� hallgolvet. D�r han hittat sin son.
Efter n�gon timme reste jag mig upp. Plockade ner IKEA-lampan fr�n
kroken och la den p� mitt skrivbord. P� den kroken skall inget mer h�nga,
t�nkte jag.
Nu, efter en vecka s� har jag �ndrat mig. P� kroken h�nger numer en ros.
Jag plockar dem f�rska fr�n grannens bloml�dor en g�ng i veckan.
____________________________________________________________________________
uXu 1998 Av Joseph 1998 uXu
____________________________________________________________________________
