[ #021 - Att ta farv{l, att s{ga Adj| ]
_____________________________________________________________________
Att ta farv{l, att s{ga Adj|
Att h}lla en m{nniskas hand n{r d|den kommer ifatt och m{nniskan {ntligen
g}r till vila. Det kan k{nnas bra och fint och vackert men {ven jobbigt
att sv}rt. Att sluta |gonen p} en m{nniska man har {lskat kan k{nnas
sk|nt, men {nd} s} jobbigt. Att beh|va forts{tta sj{lv utan sin livskamrat
kan vara sv}rt.
Att som personal sitta med, hos en m{nniska man knappt k{nner l}ter nog
inte s} sv}rt. Men kom d} ih}g att andras d|d s} l{tt f}r oss att minnas
v}ran egen, och de k{nslor vi har inf|r den. De r{dslor, minnen och
f|rdomar som oftast f|ljer oss sedan barndomen. Ofta en r{dsla f|r att
inte hinna med allt som vi tror oss vara menade att hinna. En k{nsla av
saknad av en annan medm{nniska och kanske en k{nsla av otillr{cklighet.
Det {r ocks} sv}rt att m|ta n{ra och k{ras sorg. Vi vill s} g{rna men
kan inte veta vilka ord som {r de r{tta, av r{dsla att s{ga dem fel s{ger
vi inga alls. Vi forts{tter bara att g|ra v}rat jobb, det som vi f}r
betalt f|r att g|ra.
Sk{ms, javisst. F|r vi vill ju s} mycket men v}gar s} lite. F|rtryckta
kvinnogrupper sl{pper ut k{nslorna n{r de kommer hem. Sk{ller p} man och
barn f|r att l{tta p} v}ra skamk{nslor och k{nslor av otillr{cklighet.
K{nslorna v{xer och allt kommer inte ut f|rr{n p} personalfesten d} vi
dricker f|r mycket r|dvin och fl|rtar med den unga manliga vikarien.
Att h}lla en m{nniskas hand n{r hon g}r till vila, kan vara vackert men
{nd} s} sv}rt. Jag hoppas och tror p} ett liv efter detta, f|r alla de
m{nniskor jag {lskat och som har g}tt f|re. Till alla de som jag aldrig
tog chansen att s{ga s}dant som {r viktigt, till dem jag aldrig sa att jag
{lskade, jag hoppas att jag kommer att se dem alla igen och f}r en ny
chans, f|r den g}ngen kommer jag att ta den.
L}t oss alla hoppas att det jordiska avskedet inte {r det viktigaste,
och om det {r det s} l}t oss hoppas att jag har gjort ett bra jobb de
g}nger jag har f}tt vara st{llf|retr{dande }t v{nner och barn som inte har
hunnit komma i tid, eller helt enkelt inte orkat med, att s{ga adj|. L}t
oss hoppas att det finns n}gon slags mellanzon d{r man f}r insikt och
f|rst}else, d{r man kan f|rl}ta, allt det andra gjort och framf|rallt allt
man sj{lv har gjort.
F|r n}got jag aldrig klarat av n{r jag suttit p} s{ngkanten hos v{nner
och obekanta, det {r att l{tta b|rdan av skuld som de axlat s} l{nge.
____________________________________________________________________________
uXu Av Knyttet uXu
____________________________________________________________________________
